Kota Kinabalu, del 2

Förutom att åka runt till öar, sola, bada, se på djur och äta gott hade vi ju också planerat att bestiga ett berg; MT Kinabalu på 4095,2 meter över havet. Vandringen upp och ner tog två dagar. Man startade på morgonen och vandrade upp 6km till bergshotellet där man övernattade. Sedan skulle man vakna kl 2 på morgonen (eller natten heter det väl) och fortsätta dom sista 2,5km upp till toppen och sedan vandra ner igen. 

Man blev lite smånervös ändå när man såg berget. Det var rätt högt ändå.

Men när man väl började vandra uppåt släppte nervositeten. "Bara att sätta ena benet före det andra" som min kloke pojkvän sade.

 Vi gick i en grupp på 6 personer med en guide. Men alla fick gå i sin takt, och det var bara en stig upp, så inte så svårt att hitta. Ibland kunde man gå långa stunder själva och ibland blev det rätt trångt på den lilla stigen.

Jag har tävlat i orientering under hela min uppväxt, och då blir man rätt intresserad av hur skogen eller omgivningen runtomkring en ser ut. Det var rätt häftigt att se hur naturen ändrades ju högre vi kom. Där vi startade var det grön djungelliknande skog och ju högre upp vi kom så blev det kargare och kargare natur.

Det ser ut som en stenig mark med gräs, men det är egentligen trädtoppar man ser. 

 

 Till sist var man på samma höjd som molnen.

 Stigen var inte alltid en vanlig stig, för det mesta bestod den av trappsteg uthuggna eller byggda i berget/marken eller som på denna bild, av stenar helt enkelt.

 Äntligen uppe på hotellet, 6km vandring uppåt och 3,272m över havet. Man var rätt slut då kan man säga.

 Och även fast vi befann oss rätt nära ekvatorn, så var det så sjukt kallt däruppe. Man tror att man ska vara rätt härdad av kyla när man kommer från Norden. Men icke, blåsten, kylan och luftfuktigheten var inget att leka med där uppe. På kvällen blåste det riktigt rejält, mera storm än blåst skulle jag säga. Och så började det regna också på kvällen. Den där nervositeten man hade gått ifrån hann mitt i allt ifatt en. För om om sitter inomhus i en (i och för sej inte uppvärmd) stuga med tre lager tröjor på sej och huttrar och skakar av kylan, hur ska man då klara av att ta sej till toppen i blåsten, regnet och såklart i beckmörker?

Men men, bara att bita ihop och klä sej därefter. Uppe med tuppen kl 2 på natten för att bestiga ett berg. Trodde vi.

 Tyvärr var det osäkert om vi fick gå den sista biten upp till toppen eller inte. Pga vinden och regnet är det väldigt riskabelt, så vi fick vänta och avvakta om vädret skulle bli bättre. Så det blev poker istället.
Det var ett gäng som hade gått iväg lite tidigare, men efter en halvtimme var dom tillbaka, dom hade fått vända om. Jag är rätt glad ändå att vi inte testade vandra iväg för att sedan få vända om... Att vara ute i den kylan, blåsten och regnet hade inte varit så kul om man inte fick fullfölja vandringen.
Och tyvärr blev det så att vi inte kunde gå ända till toppen, vädret lugnade ner sej först till morgonen, och då var det för sent att gå till toppen. Men vi vart nöjda iaf med vår vandring upp till hotellet. Och better be safe than sorry, om man halkar och bryter benet eller blir för nedkyld är det ju rätt jobbig väg tillbaka...

 

 Första och enda gången ni får se mej i Crocs.

 Glada och frusna gänget.

 

 Behöver hotellet mera stolar är det bara att bära upp mera stolar. Vi såg också flera som bar mat och dryck upp till restaurangen. Man hade lite dåligt samvete för läsken man drack däruppe, för varje burk som köpes däruppe måste ju nån bära upp den också...

 Man kunde även skicka upp sin väska med en bärare. Efter vi såg denna kille bestämde vi oss för att inte klaga på tyngden från våra väskor. Och jag undrar, om man inte kan bära sin väska själv, vad har man egentligen på berget att göra då?

 Tillbaka ner på säker mark. Det var rätt stor höjdskillnad ändå, och det märktes när man tog ut sin tomma vattenflaska.

Nedkomsten firades med pizza och öl. Soltorkade tomater på pizza är bra gott det!! 

De sista nätterna hade vi lyxat till det och tagit in på hotell Le Meridian. Nu ville vi ha pool!! Så resan avslutades med att ligga vid poolen och slappa, läsa böcker och inte göra någonting ansträngande alls. Träningsverken i benen började slå till rätt så bra också, speciellt i vaderna. Tänk dej att gå ner för en 6km lång trappa. Efter det är vaderna rätt så slutkörda, kunde knappt böja på foten och att gå ner för en trappa var inte att prata om. Så äntligen fick vi vår "slappa vid poolen" semestern också!