lördag 7 oktober 2017

Min förlossningsberättelse

Jag funderade ganska länge om jag skulle skriva om min förlossning här på bloggen. Jag har inga problem att skriva om personliga saker, men privata saker delar jag hellre med någon under ett samtal. Och förlossningen, vissa delar i alla fall, är för mej mera på den privata sidan. Samtidigt vill jag ändå skriva om den, så det får bli en personlig men inte privat version av den helt enkelt! 

Vi börjar från början. Gravid i vecka 41+0! 

Den 16 september kl 3 vaknade jag upp. Inge konstigt det, brukade vakna var och varannan timme. Men efter några minuter kände jag en värk. Jag hade funderat rätt mycket tidigare hur man vet om det är en värk, förvärk eller bara en kraftig sammandragning. Well, no need to worry. En värk känns rätt rejält jämfört med en sammandragning. Men efteråt undrade man ju ändå, var det en värk? Så jag låg kvar, kollade klockan och väntade om det skulle komma en ny. Jodå, ungefär var 6-7 minut kom det en ny. Efter en halvtimme i säng gav jag upp att somna om och steg upp. Min största rädsla inför förlossningen var att inte hinna fram i tid. Men samtidigt visste jag ju att skulle vi åka in nu skulle vi bli hemskickade ganska direkt. 

Så vad gör man mitt i natten när man har värkar? Jo, man bänkar sej framför TVn och väntar.

Halv 7 tiden tyckte jag det var dags att väcka pappan-to-be och ganska snart ringde vi (för första gången ...) in till förlossningen. Efter lite diskussion kom vi fram till att vi skulle stanna hemma och vänta. Lite besviken, men värkarna var inte tillräckligt täta ännu. 

Så vad gör man på morgonen när man har värkar? Jo, man tar en varm dusch, äter frukost och bänkar sej framför TVn och fortsätter vänta. 



Vid lunchtid kom en rejält smärtsam värk så vi ringde in (för andra gången...) och konfererade med barnmorskan. Samma svar igen, stanna hemma och vänta, ta alvedon och ett varmt bad. Jag tycker verkligen inte om att bada. Så halvljög och sade att jag redan gjort det (dusch räknas ju halvt). Så, lite besviken igen, men det var bara att vänta tills värkarna var mera regelbundna och tätare. Satt hela tiden och registrerade värkarna via en app. Siffernörden i mej glodde stint på appen, rätt kul att se hur en graf växte fram. 

Så vi åt lunch (min sista måltid på ca 17 timmar) och bänkade oss i soffan igen och fortsatte kolla TV. Jag var inte så pigg på att göra något annat (förutom att vandra runt nu som då). Värkarna kom ibland med 3 min mellanrum och ibland 10 min, oftast mellan 6-7min. Så det var inte riktigt läge att sova och göra något mera produktivt funkade inte heller så bra. Mannen städade och förberedde för avfärd ca 15 ggr under dagen.

Vi spolar fram ett antal timmar. Nu är det köksbordet och datorn som gäller. Att sitta i soffan med värkar var för smärtsamt, så att stå framåtlutad vid bordet var lättare. Började bli rätt trött, dels för att jag vaknat kl 3 på natten, dels för att jag stått i ett antal timmar, dels för att jag inte ätit något (men mat var det sista jag ville ha) och dels för att ha haft värkar i x antal timmar tar på krafterna. Vetekudden värmdes hela tiden upp med några minuters mellanrum och profylaxandning andades. Och timmarna gick. Halv 9 på kvällen var det rejält smärtsamt och började som sagt bli rätt trött. Jag vägrade vara en natt hemma, så nu ringde jag in igen (tredje gången....) Värkarna kom rätt tätt, ca 4 minuters mellanrum. Men var 5 värk ungefär blev det en lite längre paus (alltså typ 7 min, så inte "lång"...), så dom var fortfarande inte helt regelbundna. Det "glömde" jag att säga till barnmorskan, nu var det med darr på rösten jag förklarade att jag hade haft värkar i 18 timmar och ville komma in. Och jag som hade varit rädd att vi skulle ha problem att hinna in. HA!! Anywho, barnmorskan sade det magiska ordet "välkommen in" och taxin beställdes!!

Alltså köra bil med värkar är ingen höjdare (alltså åka med i baksätet...) Värkarna var inte lika starka, men kändes som att jag hade en enda lång värk under resan in till Sös. Väl framme ringde vi på, tog en värk i porttelefonen (dom var söta och undrade om jag behövde en rullstol) och traskade sedan i sakta mak upp till förlossningen. Seriöst, hur långa korridorer har detta sjukhus?? Tog en till värk på vägen och en till ganska direkt på rummet. 

Äntligen inne!! Och det verkade inte vara frågan om ifall vi skulle få stanna eller inte, nu var vi här och dom började förbereda inför förlossningen! Jag fick lite manicker på magen som mätte babyns hjärtljud och registrerade värkarna. Efter att allt såg bra ut undersökte dom mej och var tydligen öppen 5cm. SÅ NÖJD!! Skulle ha blivit rätt ledsen ifall 18 timmarna värkarbete hemma inte skulle ha "gett något". Och med 5cm var det ju ingen snack om saken, vi skulle inte behöva åka hem och fortsätta väntandet. 

Barnmorskan föreslog ett bad. Jag tycker som sagt verkligen inte om att bada, men jag hade bestämt sedan innan att "det barnmorskan säger, det gör jag", alltså så länge det kändes bra såklart... Så det blev ett bad! Och efter många timmar med en varm vetekudde visste jag ju att värme är magisk mot smärtan. 


Lite annat typ av badkar än vad jag tänkt mej

Efter badet fick jag den inte så snygga landstinget skjortan och världens mest underliga nättrosor. Aldrig känt mej så snygg!! Klockan var nu halv tolv på natten och det var dags att testa nästa smärtlindring, lustgas! Alltså den kändes så konstig! Dels var det ju en fördröjning på effekten med ca 30 sekunder, så det gällde att börja i tid. Och så fort effekten kickad igång ville jag ta bort den. Men undersköterskan förklarade att man kan behöva hålla igång ett tag innan man får in rutinen. Så jag fortsatte. Jag vet inte om det var pga lustgasen eller att jag inte var i varmt vatten längre eller om värkarna bara var i ett sånt skede, men nu började det vara en riktigt plågsam smärta. 

Här någonstans slutar tid och rum att existera. Jag vet inte hur många värkar som kom, vem som var i rummet (låg och blundade nästan hela tiden) eller hur lång tid det tog. Jag låg bara och fokuserade på att slappna av, andas så som jag lärt mej på profylaxkursen och ta lustgas i tid. Vissa av dom sakerna gick bra, andra not so much. Att slappna av var svårast. Det gick till slut inte, kroppen och mitt mentala jag var två separata saker och jag hade knappt någon kontroll över kroppen. Okej, en överdrift. Jag hade INGEN kontroll över kroppen. Jag låg och grät i gasmasken, kved, tror jag låg och halvvred mej i sängen och ansiktet har aldrig varit så spänt i hela mitt liv. Som tur hade jag fantastiska personer runt mej, så jag kände mej aldrig rädd. Undersköterskan var helt underbar, hon pratade lugnt till mej hela tiden, tryckte försiktigt ner axlarna (som var ett par decimeter ovanför sängen kändes det som) och strök mej över ansiktet. Jag kunde inte själv tänka hur jag skulle styra över min kropp, men vid varje beröring och varje instruktion hon gav mej så kunde jag följa lite grann i alla fall. Och lite lustigt, vi hade diskuterat innan att jag vill inte att man rör i mitt ansikte (en övning dom visade på profylaxkursen), men nu var det den beröringen som fick mej att slappna av (lite grann och i några sekunder) och känna mej trygg. Mannen satt på andra sidan redo med lustgasen, uppmuntrande ord och strök mej över ansiktet med. Alltså utan dessa personer runt mej hade det inte gått! Jag var som ett vårdpaket som bara låg där, jag kunde inte tänka själv eller kommunicera under värkarna, men jag kunde ta instruktioner. Var rätt glad att jag i mitt förlossningsbrev hade skrivit "säg vad jag ska göra och ge mej tydliga instruktioner". Jag kunde totalt släppa kontrollen och litade till 100% på dom runt mej. 


Läget precis efter att jag fått epidural

Jag minns inte exakt, men jag tror barnmorskan till slut frågade om jag villa ha någon mer smärtlindring. Av någon anledning hade jag jättesvårt att ta ett beslut. Kanske tecken på att det verkligen behövdes... Efter en svag nick från mej gick dom (barnmorskan och en läkarstudent) iväg och ringde narkosläkaren. Jag tror han kom rätt snabbt (som sagt, tid och rum var lite diffust här). Jag hade ju lyssnat på rätt många förlossningsberättelser via podcasten "Vattnet går" och där sade ganska många att dom typ blev kära i sin narkosläkare. Jag blev inte kär. Men. Han var ju en av dom snyggaste personer jag sett i mitt liv. Och ingen behöver vara svartsjuk eller orolig här, jag låg och tänkte att "han är ju väldig lik min man, en lite kortare och blondare version bara". Så denna sjukt snygga läkare började alltså preppa med bedövning inför epiduralen. När dom lade in själva "tråden" för epiduralen kändes det ingenting, men att få bedövningen var sjukt obehagligt. Och såklart fick jag någon värk däremellan. Här var det ganska skönt att det var rätt många personer i rummet. Medan jag låg och grät och stönade in i gasmasken förklarade narkosläkarn till läkarstudenten vad han gjorde (eller vad dom nu pratade om). Tyckte det var lite jobbigt vid någon tidigare värk när alla stod och tittade på mej och väntade ut värken inför en undersökning, så rätt skönt att dom "sysslade" med annat istället för att bara stå och glo på mej... Alltså känslan när epiduralen började ta är svår att beskriva. Men det var som att vakna upp ur en dimma. Kunde titta upp igen och prata. Och efter en stund satt jag på en pilatesboll och småshakde till Taylor Swifts "Shake it off". Så från att ha varit ett vårdpaket kan man ju lätt säga att den hade god effekt!!


Läget efter att epiduralen börjat verka

Det negativa med epidural är att ibland kan värkarna avta. Rätt skönt med lite paus ändå, fick ligga och vila och samla kraft. För att kicka igång det igen tog barnmorskan hål på hinnorna så att fostervattnet gick och jag fick gå runt i rummet med en "rullator" och, som sagt, sitta på en pilatesboll och vicka på rumpan. Och sakta men säkert kom värkarna igång igen. Och till slut, kom igång REJÄLT.

Det är den här biten och framåt som känns mest privat. Dels för att det var den jobbigaste biten för mej, men också den mest fantastiska, för att det är nu vi blir föräldrar. Så det blir inte så ingående beskrivet. 

Krystningsfasen tyckte jag inte var rolig. Hade hört att många tyckte det var skönt att äntligen "få hjälpa till eller göra något aktivt". Nej tack tyckte jag. Epiduralen tog bort smärtan från själva värkarna (eller tror dosen hade behövts tripplas för att ta bort all värk) men den hjälper inte mot själva smärtan där nere när man krystar. Här var det väldigt skönt att barnmorskan tog verkligen kommandot och sade precis hur jag skulle göra. Det var inge "vill du si eller så" utan "gör så här och lägg dej så". Jag tycker om tydliga direktiv, då behöver jag inte tänka utan kan bara följa. Krystvärkarna tog 18 min, tydligen, jag har ingen koll. I efterhand undrar jag om vi var ensamma på förlossningen? Vid nått tillfälle hörde vi babyskrik, så rummet var ju inte helt ljudisolerade. Men jag hörde inget annat. Kanske bebisskriket kom från korridoren? Och att själva rummen var rätt bra ljudisolerade? För jag förstår inte hur man kan gå igenom krystvärkar utan ett ljud. Det lät om mej kan jag ju säga. Jag försökte med så dova eller låga ljud som möjligt, tänka att ljudet skulle neråt som profylaxledaren förklarat. Men ljuden som kom från mer var allt mellan låga grymtningar till tjut i falsett. Nä, krystvärkarna var inte roliga, som tur varade dom "bara" i 18 min. Efter det kom vår lilla flicka. Känslan att få se henne var helt obeskrivlig. Där låg hon äntligen på sängen mellan mina knän (hade fött stående på knäna i sängen och lutat mej mot den uppfällda huvuddelen). Jag fick ta upp henne och snurra runt till halvliggande (med rätt mycket hjälp...) och fick henne på mitt bröst. Denna ljuvliga lilla varelse var äntligen hos oss och jag var nu och för alltid en mamma. 



"Efterarbetet" var inte så roligt. Det var ju såklart inte lika smärtsamt som själva födseln, men att moderkakan skulle ut (holy sh*t vad stor den var!!), magen masseras för att livmodern skulle börja dras samman eller undersökas(?) och nedre regioner sys var ju inte bekvämt alltså!! Men med en liten på bröstet försökte jag fokusera på annat. Efter en stund skulle hon vägas, mätas och undersökas och jag stapplade på bambi-på-is-skakande-ben in i duschen. Efter det fick vi frukost (första måltiden för mej sedan lunch) och jag satt och njöt av godaste brödet någonsin samtidigt som jag hade en liten filur i famnen. Lite svårt, ville inte börja mitt moderskap med att tappa en gurka i pannan på henne. Men det gick bra det med och efter lite återhämtning fick jag klä på mej mina vanliga kläder, sätta mej i en rullstol med henne insvept i en t-shirt och rulla iväg till BB-hotellet. 




Även om vissa stunder var väldigt jobbiga och smärtan rätt brutal, så har jag en positiv upplevelse av min förlossning. Jag kände mej aldrig rädd eller trodde att jag inte skulle klara av det. Till en viss del tror jag att det berodde på att jag hade läst på rätt mycket om förlossningar, jag hade tränat andning och avslappning och hade inte några förutfattade "så här ska det gå till när jag föder"-tankar. Men till stor del berodde det på det fantastiska stödet jag hade runt mej, av min fina fina man, av undersköterskan som jag knappt såg eftersom jag mest blundade men som hela tiden talade lugnande till mej och såklart barnmorskan som var så förtroendeingivande att jag totalt släppte all kontroll. Och även om läkarstudenten inte gjorde så mycket praktiskt var det rätt bra att han var där också, dom pratade mycket sinsemellan och förklarade mycket för honom och jag tyckte det var rätt skönt att få ligga och lyssna på det och det tog bort lite fokus från mej (på ett bra sätt, jag behövde få fokusera under värkarna och ville inte känna att dom bara stod och väntade på mej...) Är väldigt nöjd också med att vi lyckades pricka in deras skift ganska exakt. När vi kom in till förlossningen började deras skift, och när jag rullades ut i rullstolen gick dom också hem. Jag fick alltså ha samma underbara personal under hela förlossningen. Känner mej verkligen så tacksam till den vård vi har i detta land och till dessa fantastiska personer. Nästa gång du ska skänka en slant till välgörenhet tycker jag du ska göra det till www.fodelsevralet.se , dom är värda guld och gröna skogar!!  



Snipp, snapp, snut, så var denna förlossningsberättelse slut!  



4 kommentarer:

  1. Så fantastiskt att läsa din förlossningshistoria. Till och med en tår skymtade i min ögonvrå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rätt skönt att få skriva den också, få sätta ord på det som hänt :)

      Radera
  2. Håller med!! Här rinner krokodiltårar på moster! Så fantastiskt vad ni fått vara med om och även om inte alla delar av förlossningen är lika underbar så har ni ju er Nova nu 💓! Strongt! Pussar och kramar till er alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, skulle inte vilja byta bort upplevelsen även fast det var tufft! Puss och kram till er med, ska bli härligt att ses snart!!

      Radera